BLEKNANDE SOL. 135 Hamburg, Riga eller Stockholm, lefde friskt där och hade vid hemkomsten många äfventyr att berätta om, samt uppträdde som »Hamburgare i hvita byxor och bar hals». Helt visst medverkade just kontrasten mellan en sådan natur och hans egen till den varma vänskap Zachris hyste för Henrik. Men han kunde ock med vännen föra »resonementer om något högre än hvardagslifvet, ja hela sinnevälden erbjuder» och tillägger härom: »Vi stämma äfven i sådana saker skönt öfverens.» Också sökte han att muntra upp sin vän, då denne öfverfölls af sitt svårmod, och göra hans tankar om tillvaron mera ljusa. Hvilket värde Zachris tillmätte vänskapen med Henrik, det synes af att då han den 8 december 1834 åter skrifver till Alexander L,ithéns minne, han säger, att 1832 ännu ingen intagit dennes plats, så att han kände sig ensam, medan däremot nu »Gud skänkt mig hjärtan som förstå mig och trofasta vänner». Men just samma dag får han läsa ett bref från Henrik till August von Essén, innehållande »en sällsam hemlig depeche, sådan jag väl icke väntat». Zachris har, som Essen säger, satt bocken till trädgårdsmästare, då han bedt Henrik i Nykarleby bevaka hans intressen. Hans beslut är genast fattadt. Med sin »hemligaste chifferskrift» — som dock kunnat tydas — antecknar han: »Hindrik, Hindrik, hvad har jag hört? Din skälm, du har råkat fast, du också! Jag undrar ej därpå. Men vi skola ej blifva rivaler ändock, ty jag unnar henne åt dig, sedan jag läst ditt bref.» Och i dagboken säges: »Det blir en hård kamp som jag måste bestå. Välan, bror Hindrik, då den är förbi, skall ingen hafva högre anspråk än jag att kallas din vän.