136 SKAI^DEKÄRIvKK. Amicitia, tu mihi restas! [= vänskap, du står mig åter!]». Men inom parentes — tydligen senare — tillägges: »(Menar du det, Z.?)» Redan sommaren 1834 hade Zachris känt sig osäker om vännens afsikter, ty denne »behagade raljera för mycket», och ändå hade han en annan flamma »i en viss stad norrut» (Stafva Bergbom i Brahestad?) och Zachris säger: »Den som vore människokännare! Jag tror jag måste vinnlägga mig om psychologien och physionomiläran.» Och så gaf han samma jul till julklapp åt Henrik en ros och en fjäril af socker, med påskrift: Fjäril, som från ros till ros flyger jämt och far din kos, klipptes ej din vinge än? Iyiljan doftar nära polen, rosen ler i vintersolen, liljan glömmer du för den. Och denna benämning af fjäril får Henrik sedan behålla, ej blott i dagboken, utan ock i bref från Dyhr, som i april 1835 berättar att Backman »ej mera går utan flyger från den ena törnrosen på den andra». Att Zachris för denne sin vän var färdig att uppoffra sin kärlek är utan tvifvel ett utslag dels af hans romanläsning, dels af hans vana och förmåga att »vinna på sig själf». Men tanken på möjligheten af en sådan uppoffring bidrog helt visst att å hans sida underhålla, kanske stärka den obestämdhet, som rådde i hans förhållande till kusinen. Ty intet löfte, ej ens ett hemligt, band dem vid hvarandra. Men då kunde ock lätt en liknande känsla af förhållandets obestämdhet uppstå hos Mathilda. Zachris'