BLEKNANDE SOL. 141 känna? — De känna icke min lågande själ, de döma efter utseendet, att mitt inre är föga eldfängdt; det har jag ofta hört, och af den föga passionerade ytan kan man ej annat vänta. Men innanför lågar det ibland, och det rätt duktigt . . Jag är ingen hycklare, men ännu har ej någon, som jag tror, sett alltid igenom mig.» Ju äldre han blir, dess mer lågar det emellertid inom honom — men dess mer utvecklas på samma gång hans reflexion. Så går han i bägge dessa afseenden förbi sin alltid lugna och jämna, men sannolikt föga reflekterande kusin. Visst kan äfven hon någon gång, efter hvad hon själf säger, bli »riktigt ond», när »disharmonie» uppstår af »ett förfluget ord»; men Zachris säger därom: »Lycka att detta missnöje sällan lefver till andra morgonen.» Han åter filosoferar öfver sådana disharmonier: »Det synes som måste örat ibland såras af en disharmonisk ton, för att kunna fullare njuta af de rena accorderna»; ja han gör allmänna reflexioner öfver orsakerna till sådana missljud. Men när så Mathilda tar honom om hakan och säger »med sin söta, glada min: inte är jag ledsen på dig» — då smälter Zachris' hela »höglärda» reflexion (som han själfironiskt kallar den) bort i omedelbar och ljuf känsla. Så kan han ännu 1836 i februari i Helsingfors förklara om Hilda Holm: »Flickan är mycket vacker. Jag tycker om henne, såsom jag tycker om en vacker tafla, för bildens skönhets skull. Men detta är ej hvad man vanligen kallar tycka om. Var jag förut likgiltig för flickan, så är jag det nu än mer. Jag unnar henne sin skönhet, unnar henne sina tillbedjare. Men jag unnar mig själf ett tycke, som icke i den vanskliga ytan, utan i andens skönhet finner sin näring; unnar mig ock den sköna tron, att den ljufva