142 SKAIyDEKÄRI^EK. kärleken är endast en, såsom hjärtat är ett och enheten är det mål dit den sträfvar.» Våren 1836 dröjde han, som redan är nämndt, längre än vanligt i Helsingfors och saknade därvid starkt Nykarleby. Men när han så kommer hem, är det som om något blifvit annorlunda. Man finner honom »underlig, icke densamme», och hos Iyithéns får han »bannor för glesa visiter», samt tillägger och understryker: »icke just o för tjent a». — En yttre anledning till visiternas gleshet hade han visst i att Rosenkampffs voro på Kudnis. Men på samma gång möter oss denna reflexion, antecknad då man funnit honom »underlig»: »Somlige människor äro orangerier; utan att passionen eldar dem varma, frysa både rosor och nässlor bort därinne . . Är då jag ett orangeri? Nej, broder, du är en varm källa, som kokar i djupet, och lågan därnere är dock ingen volcan.» Så kommer Christinaedagen och då händer någonting märkvärdigt. På morgonen klockan sex uppvaktar han med verser, och han och Dyhr skjuta nio skott. Men på förmiddagen går han i kyrkan, sitter där »som en drömmare», och går sedan — förbi, icke som vanligt in till Lithéns. Han vet ej själf huru detta kommer sig. — »Om aftonen sade Christina: — Du har varit rätt artig och rätt oartig på samma dag! Jag ville urskulda mig. — Det behöfs inte. Det var endast jag som hade för stora pretentioner.