BlyEKNANDK SOI,. 143 Jag teg tills det skulle lugna; det drog längre ut än vanligt. Felet var mitt.» Två dagar senare fick Zachris af moster Iyithén »den första bouquetterosen. Jag gaf den åt Christina. — Hvarföre åt mig? — Förstår du då icke, oförsonliga, att jag ville låta blomman be för mig. Hör blommans bön! Tillfälligtvis fanns där en utslagen ros ännu; hon gaf mig den, och nu voro vi försonade.» Åter två dagar senare fara Iithéns till Alörn, men Zachris får ej följa med — för friherrinnans skull. »Här går jag, fågel vinglös, och har ingen rast eller ro» af längtan dit ut. Snart får han dock komma ut på korta besök, och de forna Alörns-känslorna flamma starkt upp igen; de unga äro »fria som lössläppta fålar». Men när så en söndag mycket folk kom ut för att fira invigningen af Iyithéns nya »stuga», då stod han i änkleken »och dansade så spotskt, tills min dame gick mig ur händerna. Ett mäktigt moln skockade sig på hennes panna, sotn ej skingrade sig förrn i frangaisen senare och ändå länge lämnade spår efter sig.» Och detta tolkar han med följande fråga: »Säg mig, har du aldrig känt ett slags öfvermod inom dig, en öfvermodig säkerhet, som betraktar svårigheter som lekverk och leker med lyckan, som skulle det aldrig falla henne in att sätta punkt för hela leken?» Men än tydligare framstår den nya utvecklingsfas, hvari han nu ingått, i följande yttrande en vecka tidigare. »Det var en vacker och varm dag. Solen sken, hafvet var som en förgylld och förgyllande spegel. Det var en sommarfest i naturen. Fjärlarne visste det, oskyldiga kräk, de tumlade muntert om bland sina blommor.