144 SKAI^DEKÄKXEK. Ungdomen visste det ock; ungdomen har ock sina blommor — somliga hafva nät utspända emellan sig; fjärilar fångas däri, dödas icke, pinas blott, lekas med. Det är rätt — stackars blommor, ni skola brytas ni också, med en kyss skall man bryta er, plocka er med en smekning. — Aj! — Därför gäcka oss, pina oss, plåga oss, oss obarm-hertige, egennyttige, ostadige. — Men apropos — det föll mig något in — hvad rår plockaren för att blomman är född att brytas? Om hon icke bröts, så vissnade hon onyttig. Lumpna död, goda blomma — bryts! och du är hvad du skulle vara. — Jag vet icke om ungdomen gjorde så här vidlyftiga reflexioner, men visst talade IyOgren om nät och flickorna om fjärilar.» Detta hade mycket väl Henrik Backman kunnat säga, då Zachris kallade honom en fjäril. Och likaså kunde äfven Albert Dyhr engång, enligt hvad Logren berättar, för en tid alldeles glömma Mathilda för en »vidtfrejdad skönhet», som uppenbarade sig i Nykarleby. Med fog kan man därför likställa den nu inträffade förändringen i Zachris' väsen, hvilken omgifningen fann så »underlig», med den som mötte oss då han blef konrektorist. Äfven då förvånade han plötsligt sin omgifning med en handling, som stod i bjärt strid med hvad denna omgifning tilltrott hans år. Och man kan nu, lika väl som då, förmoda, att den form hans själfständighetsförklaring tar är påverkad af tonen i den krets, dit han nu vill proklamera sig höra. Ty uppfattningen att blommorna voro skapta för att brytas var helt visst hos den tidens ungherrar lika mycket gängse, som bland konrektoristerne meningen att ölet var skapt för att drickas. Och märkvärdigt nog antecknar Topelius en gång (1836) att han äfven bland dessa ungherrar var den yngste.