146 SK AIJ)EKÄRI,EK. föregående höst den mer poetiska formen Mathilda ständigt användes. Ett annat betecknande smådrag: Zachris gör åter en gång, när Thilda bakar, en visit i bagarstugan och blir åter märkt. Men nu tillägges: »Jag ville gå, så hvit jag var, öfver torget, men fick ej.» * Med samma obevekliga inre nödvändighet lösas sedan allt mer och mer barndomskärlekens band. Och åtskilliga yttre omständigheter medverka äfven härtill. När han hemkommer till julen 1836, är familjen li-thén försänkt i sorg öfver att enda sonen Franz dött, och Zachris antecknar: »Flickornas förhållande till mig var kallt som is, men jag undrar knappt därpå.» Men själf slutar han året dels med en återblick på de politiska händelserna i Europa, dels med en dom »om min lilla enskildta värld; och min dom är i korthet sagd: 1. Världen är lustig, så länge man är ung. 2. Sorg — ängslan — bekymmer! I ären malört i lifvets kalk, men än hafven I stundom förbittrat endast ytan, icke dess djup och dess kärna. 3. Framåt eller tillbaka! Var vid god tröst, min son. Hoppas!» Småningom utjämnades dock denna motsats något. Flickorna blefvo gladare, »det gamla goda förhållandet inträdde med ali sin trefnad igen». Men »det blir icke mer detta eviga stadslöpande som förr, jag skall hålla Mamma sällskap»; systern är nämligen i Stockholm. leke för ty kan han engång på nyåret anteckna, att han »af hvad anledning kommer jag ej så noga ihåg, vek in till Lithéns, och sanningen att säga, så var jag där från 11 f. m. till 9 a.» Och så frågar han sig hvad det är som