YNGLINGENS VAIy. 161 åt sido — att åter här ljuga passion, det går af sig själf, jag vet ej hur det kommer sig — men som det vore smordt.» En scen fann han »litet betänklig», den där Minna dånar. Men både denna och allt annat går vid representationen förträffligt, och det hela slutar med en epilog, författad af Zachris, och innebärande en varm hyllning åt moster Marie. — Härom skrifver han själf: »Så hade ödet förvarat oss än en 3 Aug., än en Mariaedag lika tjusande glad som den för sex år sedan 1832, då vi maskerade oss för samma vår goda och älskade Maria. — Andra äro förhållandena — och mycket förändradt sen dess, men samma unga hjärtan vidgades här af samma friska luft som då och hvilken sedan mången gång kastade sitt varma, glada sken öfver fjärran aflägsna dagars fattigare och enformigare stunder.» Därmed hade nu tanken på Emilie förbundits med en känslokrets, som sedan gammalt var Zachris förtrogen och kär. Ty under åren 1833—1836 hade han städse i dagboken erinrat sig »augustidagarna», medan, märkvärdigt nog, under öfvergångsåret 1837 dessa ej ihåg-kommos. I flere andra afseenden intar likaså Emilie småningom den plats Thilda förut innehaft. Zachris vandrar nu om höstkvällarna förbi hennes fönster — engång skrifver han: »Jag räknar aldrig på steg, när det gäller en vacker syn — en vue i fönstret, ett angenämt möte o. m. d. — har tagit många tusen steg på det viset.» — Men när han ej fått se Emilie på elfva dagar, skrifver han därom verser, uttryckande hans saknad. Och slutligen kommer Emilie med sin syster Thilda kort före jul på en hel dag till Kudnis och stämningen därvid är alldeles likartad den som 11