IÖ2 skai/dkkäri/ek. rådde då kusinerna fordom voro där. Ett besök af Thilda Iyithén omtalas däremot nu helt likgiltigt. Å andra sidan möta vi äfven situationer som visa olikheten emellan förr oeh nu. När Zachris kör och »L,ind-qvistska damerna» se honom i fönstret, då småler han icke mer, utan han är förtviflad öfver att hans brunte är istadig och knappt rör sig ur fläcken, trots de klatschar han består: »ursinniga kreatur, jag hade hjärta att på stället skjuta dig en kula för pannan.» Och när han jultiden är på herr gille och det efter supén blir cucu, heter det: »visligen låter jag bli —vandrar hem kl. i, medan cucuiterna dröja till 4.» Thilda å sin sida inser ock hvad klockan är slagen. Hon hade i Fästmön haft en biroll, och när stycket sedan gafs en gång till (jämte Heibergs Sen er i spegeln) och efteråt alla andra voro glada och lyckliga, då var hon »grufligt allvarsam och aflägsnade sig sluten och tyst»; Rosalie åter fann att »dåningsscenen hade alltför starkt tycke af sanning.» Och den 23 oktober skrifves: »Thilda berättar att hon bränt upp sina gamla gömmor och minnen. Deras tid var ute. Men ändå var det litet svårt och gjorde litet ondt.--» Någon säkerhet om Emilies känslor för honom vinner Zachris emellertid ej. Efter den andra teaterrepresentationen säger han: »Flickhjärtat är en gåtfull labyrinth — jag förstår mig platt intet därpå; knappt nog flickorna själfva. Emilie är alltid jämn — kall, har jag tyckt ibland, men orätt — kanske mycket djup under lugn yta — en yta lik strömmens, himlen ser man väl i den, men icke bottnen. Men äfven nu glad — lugnt glad — jämnt lugn, utan ali flärd och utan ali passion. Jag tror hon ock var i botten glad; men huru djupt, det vet jag icke alis.»