YNGLINGENS V AI,. 175 i ett ord innefatta hvad jag detaillerat i många. Och allt träffar in på en, åtminstone ännu.» Sålunda öfvertygad att Henrik älskar Emilie, tvekar Zachris icke i sitt beslut, utan skrifver: »Adieu min Hejko, jag cederar plats åt dig. Men du behöfver ingen grace, din öfversittare!» Ännu var dock en punkt oklar: hvilka känslor Emilie hyste. Men därom förvissades nu Zachris under dansen på det nämnda kalaset hos Lybeck. Henrik hade blifvit frisk och var med bland de dansande. Och så skrifver Zachris: »E. figurerar mot H. — lockarna vackrast som raka. — Så! min lilla, nu ser jag igenom dig, tvärs igenom lilla hjärtat. Misstar mig aldrig om detta leende, som du ej kan dölja, denna transparenta själ i ögat — och hvad ett litet löje förråder lätt! — Vackra blick, som aldrig ljuger — du har förrådt! Jag känner dig så väl — gåfve allt för dig — och ändå, du underliga, mörknar ej min för det! Blott en ovan liten tryckning öfver hjärtat — vals! vals! och den förgår — ingen gnista afund, bort ängel med det dystra ögat! Vals! vals! Ju hastigare hjärtat slår, desto lättare. — Vals! vals!» Så dansar han inalles tjugutvå danser, och när damerna klockan half sex lämna stället, fortsätta herrarne med allehanda tokroligheter. Zachris och Hejko sammansätta verser för värden, hvilka af sjungas, och »sålunda började jag hyggligt nog min 2i:sta födelsedag, mina myndiga år!» För födelsedagen antecknas sedan: rDu vilda, oroliga fågel i min barm! Skall du väl nånsin blifva tam? Du Aetna i smått, huru skall du kunna släckas af en aftondagg eller ett vårregn? — Nej,