SK AlyDKKÄRI^EK. icke Aetna —■ Hekla är dn, ty du ligger högt bland nordens isar, du underliga ugn! Du underliga djur! Jag begriper mig intet stort på dig. Ibland vet jag icke af dig alis, ibland hoppar du skengalen upp och ner i din bur. Couche! Det passar sig ej mer. Vi äro myndigt och stadigt folk nu. Couche! Vacker sälle att få och lyda. Couche! säger jag . . Promenade med Hej ko och diverse planeringar. Se så! Adieu pojke! — God dag, karl! Rätta karlen! leke en smula stadigare i dag än i går.» * Den vändning, som sålunda inträffat, kändes Zachris säkerligen så mycket mera bjärt, som han i annat afseende haft utsikter af ljusare art än vanligt för den tid han skulle vistas borta från hemorten. Den 26 december hade beslutits, att doktorinnan och Sophie skulle följa med till Helsingfors. Följande dag hviskade Sophie till Emilie: »Bed du din mamma, att du får komma med», och redan den 2 januari sticker sig Emilie, medan hon är på besök hos sin nära hundraåriga farfar, in till Kudnis för att berätta, att hon fått lof härtill. Huru fröjdefullt hade ej detta budskap eljes varit för Zachris — men nu! Under ytterligare ett samtal med Henrik får han bekräftelse på sin förmodan att Emilie föredrar denne, ehuru hon tycker det är »roligt att tala med Z.» — detta har hon förrådt i ett bref, som Henrik fått kännedom om. Och så säger Henrik: — Är hon kvar, så reser jag till Helsingfors i sommar. — Godt, svarar Zachris, jag har ögat på vakt. Jag rycker åt mig så mycket jag kan, blott aldrig på din be-