YNGLINGENS V AI,. 169 kostnad. Tag flickan du, Hejko! Jag ville gärna se det bästa jag vet förenadt. Detta säges klockan half sju på morgonen efter en »junta», som räckt till kl. 1, och därpå följande »champagnenatt», bägge hos Henrik. — Följande dag heter det: »Världen förekom mig bra underlig och ovan, då jag åter vaknade. —-Där var åter ett molnpalats spillradt i stormen, en såpbubblevärld försmulten i tomhet, en framtid försjunken i natt och dimmor, ett hjärta lämnadt åt sig själft att redlöst vackla och blifvet ett rof för hvarje våg under ögonblickets föränderliga vindkast! Och likväl är intet förändradt, men ändå allt! Det är en främmande gäst i min barm, hans namn skall ingen veta. Det är en ängel med löje på läppar och sorg i öga, hans dunkla vingar fläkta domning öfver hjärtats strid, han täcker det förflutna med skymning, det kommande med midnatt, det närvarande med drömlik, ökenlik tomhet. Sväfva ock i dunkel än! Må ingen ana dig, du bitter-ljufva! Och du, som jag gett bort, ack ana aldrig huru dyr den gåfvan var!» På kvällen komma Rosalie och Thilda på afsked till Kudnis. Zachris följer med, när de fara hem, han står på medarna. — Det är långt tills vi se hvarandra härnäst. Och hurudana, vet Gud. Lofva att vi ej skiljas ledsna! Och »nu är allt förbi. Den forna tiden är en dröm som varit. Världen är tom, ty min barm är tom. Jag vet intet, jag vill intet, jag står allena, vacklande, förskjutande och förskjuten. Det är rättvist. — Farväl, du goda! Du är värd ett bättre hjärta än detta fattiga, oroliga, föränderliga! — Glöm, blott glöm! Ur Lethen vilja vi dricka vårt lugn och vår ro.»