170 SKAI^DKKÄRIyEK. Den 25 bär det af i två kurslädar, Zachris med sin mamma i en, och flickorna i en annan, och »icke utan en slags stolthet och själf förtroende å min sida, såsom varande damernas enda beskydd och i öfrigt arrangeur de tout». Vid midnatt är man framme i Lappo, där nattkvarter skall tagas. »Sakerna inbäras — det finns ej mer än ett rum. Mamma har ej hjärta att låta mig sofva i den smutsiga stugan — kastas en fäll på golfvet därinne — stängs ut — släpps in — det är mörkt — god natt — lägg drömmarna på minnet! — kastar mig ned — kan länge ej sofva — slutligen segrar tröttheten efter dagens mödor . . Ack du lilla fågel, som blundar där och hvars lätta andedräkt jag hör! Du flyger första gången ur boet ut i den vida världen. Låt se huru du trifs däri — jag tror knappt — där är för mycken köld för ditt lilla varma hjärta . . Litet lär du veta hvilket oroligt hjärta som klappar i ditt grannskap. Sof sött för första gången i främmande okända trakter — dröm om dem som du lämnat kvar — du lämnade allt — jag lämnade (vänskapen undantagen) intet. — Hvad är fädernesland? Hvad är hem? Hvad är ort och rum? Hvad är hela jorden och lifvet, betraktadt endast för sig? Intet, intet, ty människorna äro där allt. Öknar blifva paradis och paradis öknar blott genom människor — i grunden är dock allt beroende af ens eget hjärta. Sof sött, mina små!» Äfven vid de två följande nattlägren finnes blott ett rum, och åter ligger Zachris länge vaken. »Syrsorna sjunga, fickuret knäpper. Vore icke de, så kunde man höra hjärtat slå.