YNGLINGENS V AI,. 173 kort tal, att närvarande unga damer, som i dag gått genom academien, äro värdiga att beklädas med lyra och uniform samt sålunda utnämnas till studenter af österbottniska afdelningen.» — leke anade han då, att han nära fyrtio år senare, såsom ordförande vid det stora konsistoriibordet, skulle kraftigt tala för dåvarande »unga damers» rätt att »beklädas med lyra». Men mellan de tillfällen, då han får vara tillsammans med Emilie, gå många dagar, då han ej ser henne och känner stark längtan och saknad. Med sina tankar följer han dock henne ständigt, antecknar ofta hvar hon är på besök och föreställer sig hvilken verkan Helsingforslifvet gör på henne. Med tillfredsställelse nämner han engång att, när en beundrare frågar: »Säg mig, mamsell Lindqvist, hvad skall man göra för att behaga er?» — svarar hon: »Man skall göra alldeles ingenting.» — »Ett alldeles magnifiqut svar!» tillägger han. Hans egna känslor för henne få sin prägel af att han blir allt mera säker på att hon gynnar Henrik Backman. Men själf känner han sig sliten mellan sin egen kärlek och beslutet att för vännens skull träda tillbaka. »Underliga hjärta, jag förstår mig icke på dig, icke alis! Gladt öfver så litet och sorgset öfver så litet — vekt, vacklande och oroligt, är du aldrig lugnt och tillfreds-ställdt mer . . Jag känner din djärfva fordran på intet eller allt. Men lär dig engång rätt försaka — försaka allt och begära intet — och i det jordiska lifvets blandade lust vara dig själf nog — så som du i det himmelska lifvet är dig själf intet, saknar allt utom hoppet och tron — och då skola dina stormar tiga, ditt lugn bli fast och utan vank. Till dess du lär dig det, drick lifvets lust som lifvets sorg med sans.»