YNGLINGENS V AI,. 175 han »moraliserat Edgar», en gång för slarf, och en emedan pojken »på ett skamlöst sätt företagit sig att dränka gårdsens kattungar». Och kaptenen är nöjd med Topelius, ropar engång, då det hos honom dricks champagne: »Topelius, din djäfvel, kom in!» Men »jag hade ingen lust — och lade mig. Här hörde jag nu huru Strömborg skröt af min skicklighet. — Och är han inte son till professorn i Uleåborg? Gutår bror Strömborg. — Jaha, visst är han det. — Så, så, den har 3 ordnar, den gubben — inte så illa litet det — ploiskis — Hej hurra! o. s. v.» De förhållanden, under hvilka hans hvardagslif förlöpte, voro sålunda rätt litet egnade att utgöra en motvikt mot det vemod försakandet af Emilie födde i hans sinne. Också antecknar han den sista maj, att han är »indifferent — sömnig — nästan apathisk till mods, och, hvad som väl knappast händt förut, det händer nu ibland: att jag har ledsamt i mitt eget sällskap.» Denna dysterhet kunde ej samvaron med kamrater skingra, ty studentlifvet hade, såsom tidigare nämnts, antagit en allt mera utsväfvande karaktär. Och lusten att lära känna olika former af lifvet kunde nog leda honom att följa med kamrater på »tvetydiga vandringar upp till fanders bakom ali ära och redlighet»; men han har »sannerligen ej hjärta att deltaga i» handlingar som göra medmänniskor till offer för andras njutningsbegär. Också afdelningslifvet ligger nere; åtminstone omtalar Topelius blott nationsmöten om ekonomiska affärer — själf blef han utsedd till revisor för nationsbiblioteket. Äfven terminsfesten den 2 april har en mycket mer bacchanalisk prägel än förut, men Topelius är dock ej nöjd med att Carl von Essén håller ett ironiskt tal till de andra afdelningarnas representanter, uppmanände