YNGLINGENS VAIy. 177 de corps, det vete vi förut, och nu befaras kanske ett och annat pereat i hettan.» Han tillägger: »Det är sant, han har vår tack, sådan han den förtjenat, och ett allmänt bifall beledsagade den djärfva academiska hämnd, som någon på corpsens vägnar nyligen öfvade mot Magnificensens rutor.» Och så ännu ytterligare ett starkt nedstämmande intryck. Två studenter ha under terminen dött i lungsot, bland dem en från Nykarleby, Schale. Så skickar en tredje sjuk kamrat, Mathlin, bud efter honom. Han kommer, ser kamraten »affallen som ett skelette, förtärd till inre och yttre, men med den vackraste rodnad på de infallna kinderna». Det skär honom i hjärtat, då den sjuke fortfarande har godt hopp om att bli frisk och ber honom komma oftare. »Jag hann ej fullgöra löftet därom. På tredje dagen efter detta var han död. Så litet vet människan om sitt sista.» Och vid kamratens begrafning skrifver han: »Femtio kamrater följa Mathlin till grafven, mötande ryska soldater taga mössan af och skyltvakterna vända gevärskolfven mot marken — en vacker sed! Ceremonien är enkel och kort — intet kors eller sten täcker grafven, och knappt upptäcka vi nu mer det rum, dit vi för kort tid sedan gömde vår vän Schale till hvila. Bedröfliga lott att försvinna så snart, så spårlöst från jorden! Där tänkte väl mången af oss, som med högtsträfvande hopp drömt om rykte och odödligt namn: skall äfven jag engång förgätas så snart, att en sörjande vän ej vet hvar min brutna förhoppnings blomma är gömd, sedan några få solar gått ned öfver min tidiga graf?» 11