lagern vunnen. 179 Men däruppe är tyst, tomt — och man tycker sig vara ensam i den vida världen.» Tre dagar senare vågar åter en »hygglig ungdom», Zachris och sex andra, »sina späda lif ute på det falska blå». Men denna gång »embarqueras i en hyrd slup» klockan half tre e. m., och kosan styres österut. Klockan nära elfva göres landgång, man går på måfå efter ett hundskall, söker och får nattkvarter, fortsätter följande morgon och är efter ett dygns färd framme vid »Iyöparö det fagra» i Sibbo. Här skola fyra af de sju: August Essen, Odert Reuter, Jacob Wegelius och Zachris Topelius tillbringa sin sommar hos ett allmogefolk, residerande i tre rum och betalande enhvar tolf riksdaler i månaden för rum, uppassning, tre mål mat och kaffe två gånger om dagen. Deras första arbete efter ankomsten är »att gifva värdinnan en hög tanke om resande studenters appetit». Sedan föres ett gladt lif hela sommaren ut. Officiellt läser man på sin examen, men Reuter — som kallar Zachris »den skenhelige» och till gengäld får namnet »Odört den giftige» — påstår, att Zachris »sofver kemi» i den hundraåriga eken utanför byggnaden, »kungen för alla trän på ön . . som stod där stor och rik då våra fäder ännu lågo i vaggan, och kanske skall stå där än när våra söners lockar gråna». — Men fristunderna äro många och långa och dem tillbringar man med att diskutera om vetandets gränser eller om planeter och nebulosor, botanisera, fiska, simma, gå kostymerad à-la-Otaheiti, skjuta till måls, äta bär, göra utfärder i grannskapet — icke att förglömnia musiken. Zachris hämtar sitt piano från staden, och så exekveras konserter för piano, fiol och flöjt, farstun samlas full med folk och ryktet om »herrarne