i So SKALDEKÄRLEK. som spela så grant på Löparö» går ut vida omkring i hela skärgården. Namnsdagar firas vederbörligen, både herrarnas och gårdsfolkets, och för en Lovisa ritar Zachris med bläck en fläkterörn med behöriga kransar i näbb och klor, och Odert skrifver verser därunder, »fali vackert», i den stil man vet är omtyckt: Hell dig dag! Lovisas hjärta, städse fritt från sorgens spets, skonas må för allsköns smärta — önskar dina vänners krets. Det hör till saken, att Lovisa tidigare beskrifvits som »flinande och låpig», samt både hon och systern Wendla såsom »grofva och stora tossor». Men som af detta exempel synes, står man på synnerligen god fot med gårdsfolket. Zachris far då och då till staden för att höra musik — tills han finner, att »dessa resorna ta lifvet af mina riksdalrar; jag ger dem fan, med respekt sagdt» — och då kan han ock bjuda sina roddare att höra på Friskytten. Men när han kommer från staden, är han alltid »väl fournerad» och kan öka väl-fägnaden vid någon namnsdagsfirning dagen därpå. När värdsfolket får främmande, underhåller man dem på bästa sätt med musik och konversation samt försöker att anpassa sig till deras halfherrskapslater. Detta lif verkar tydligen i hög grad uppfriskande. »Man måste säga, friheten är det kosteligaste ting under solen.» Och friheten är detsamma som frånvaro af öfver-kultur: då man är ute för att hämma en skogseld, förargas Zachris öfver att ha klemat bort sina händer med handskar, så att handterandet af yxan om en kvart timme skaffar honom blåsor i händerna. Likaså då man slår