lagern vunnen. 181 boll: »Det är bra roligt och comiqut huru tåpigt man kan bära sig åt, sen man ej på många herrans år varit pojke på allvare.» När Rosenkampff vid ett hans besök i staden vill ha honom till Brunnshuset på middag, nekar han, »brun och tölpig som jag blifvit på landet»; ej heller går han på brunnsbal: »mina polissonsämnen hade då måst uppoffras.» Så framträda ock rätt sällan tankar på hvad som varit; midsommaraftonen tänker man dock »på knytor och flickorna där uppe i norr» och några andra dagar minnes man likaledes huru det var samma dag sommaren förut. Men därutöfver förekommer i dagboken blott, när det talas om en lind: »och Iyindqvistarna sen!» Den 6 september är »skjutande öfver en bank — nigande och gratulerande utan ända. Det är jag som menas — som skjutes — som gratuleras. Tack mina vänner — hörpå, vår snälla värdinna, kaffeknorrar åt gubbarna — och i e. m. caffe åt gummorna och flickorna öfver glatta laget. Det är min vilja att alla dricker så mycket de orkar. — Och det dricks. Och det skjuts. Och flickungarna smutta i farstun — och jag spelar. — Dagen är vacker. Solen skiner klart genom lofven, vi stå på Iyindudden i solskenet . . Fjärden är blank som christall. På afstånd höres sång öfver vattnet. Man blir på engång sorgsen och glad till sinnet. Jag känner igen mig: det är Alörn och förflutna dagars sol. Ack glada ljus — ack ljufva bild — jag känner din värma, ditt milda lugn.» Nu komma främmande: kamrater som skola af hämta sommargästerna. Ännu en glad afton med stor konsert: piano och tre flöjter; sedan musik i det fria. Följande dag reser man. »Det uppstår en slags sorgsenhet rundtomkring