182 SK ALDEKÄRLEK. oss. — Vi resa med det vitsordet af folket, att ha varit farligt, ja så fördärfvadt hyggliga herrar och riktiga dagrar i bredd med Borgå gymnasister . . Båten var klar — bryggan upptagen af alla våra vänner — och intet öga torrt, undantagande våra . . Vi lade från land — och hurrade . . fleuterna stämde upp Rousseaus dröm . . Och så gungade vi bort . . under sakta musik, tills de klippor och stränder, där vi tillbragt så mången dag i sorglös frihet, försvunno ur vår åsyn. — Haf tack vår ensliga, vår vackra ö, för mången stund i dal och lund, för frihet i skog och fält och sjö!» Mot denna idylliska episod kontrasterar mycket starkt den stämning som råder under höstterminen. Emilie, som tillbragt sommaren i Åbo och på Fiskars, kommer väl tillbaka, men då Sophie ej mera är i Helsingfors, ser Zachris henne blott sällan. Den 26 september står han med kappan för ansiktet bland folket, som »ser på bruden» vid ett bröllop, ty han får där se Emilie, hvilken är brudtärna och som sådan har att följa bruden åt för att »lysa» henne. Sin kondition lämnar han och bor åter med Blank. Föreläsningar åhör han i fysik, historia, filosofi och orientalisk litteratur, »mest för fides», samt läser samma ämnen, grekiska och botanik. Kamraterna fortsätta med sitt vilda lefverne, men han finner äfven detta tråkigt och »lyckligtvis är en sträng Maths i kassan . . Spindlarna spinna nät öfver fickorna i min plånbok, men ingen röd eller blå fågel fastnar däri.» Den 13 oktober komma dock Rosenkampffs, och baronen medför mynt åt Zachris. Samtidigt skrifver modern: »var flitig min gosse», och Zachris svarar i dagboken: »ja väl, det är tid». Han