lagern vunnen. 183 är också flitig, men arbetsglädjen saknas ofta. För att förströ sig söker han ibland kamraternas sällskap, men med föga framgång. En gång lyckades han »reparera sina dåliga afairer» med att vinna tio rubel på spel; men den 1 december heter det, att »som vår Herre icke ämnat mig till spelare, blåste lyckans vind conträrt emot — och blåste på 2 kopeks boston 14 rubel åt fanders. — Nu ger jag boston-djäfvulen fan — Gudskelof att jag är honom kvitt. Vår Herre vill väl med mig.» Sålunda blir hans inre allt dystrare, såsom synes af följande utdrag ur dagboken. Den 5 november. »Jag har läst Klopstock, några sidor — fantiserat på pianot — är ledsen och apathisk — man bör vara antingen ett eller ett annat helt — men jag är evinnerligt half . . Vore jag blott stark och bestämd i mig själf! — men jag är så obestämd i allt och beroende af omständigheters nyck. — Att icke vara last, det är min dygd. Mitt väsende är negativt i allt. — Och det ser jag — och det vet jag — och kan ej annorlunda vara — kan ej ? — kan ej ? — Finns det ingen mänsklig eller icke mänsklig vän, som svarar mig på det?» Den 21 november. »Klockan är tio. Det är tid att hvila och drömma. Jag har drömt ut.» Den i december. »Natten är tyst och kall. Jag sitter ensam och tänker jag vet icke hvad. Mitt sinne är dunkelt — mina tankar sväfva och hafva ej en fast punkt, där de finge hvila sina trötta vingar. Jag borde vara glad och tänka: Gud sörjer för morgondag; sköt du den flyende dagens värf — men jag är ej glad — och hvarför ej? Jag har tappat något — och ej så litet — mig själf. Du sällsamme! Gif mig tillbaka tron på mig själf — gif