lagern vunnen. 189 — Påminner sig intet herr Topelius ett ställe hos Horatius, där han varnar unga poeter — sådana t. ex. som skrifva i Helsingfors Tidningar och Vanadis [en skönlitterär tidskrift] —- ut opera in nonum annum pre-mantur [=att spara sina arbeten outgifna i nio år]? Där har premantur samma bemärkelse som här. Tentanden »förstod ej genast att det skulle vara åt mig, men jag kände att bloden steg mig i ansiktet». Ledsen blef han dock ej. »Sjuk, uttröttad, uttenterad som du är, kära farbror Linsén, har jag ej hjärta att förargas åt dig; men ett humanare bemötande hade väl farbror kunnat bestå, och det hade vi väntat.» Vitsordet blef cum laude, »förtjent och tillräckligt». När så alla de nu nämnda ämnena äro undanstökade, den 5 maj, skrifver Topelius glad: »Nu, philosophie, du alla vetenskapers vetenskap, du tankens triumph och förnuftets under årtusenden mödosamt uppförda konungathron, nu kommer jag, fattiga stympare, till dig och ber dig om en hastig blink af din glänsande stjärnas öga. — Och Kant och Hegel, ni väldiga balancerstänger under det moderna tänkandets lin-danseri, skicken från höjden en godhetsfull blick till mig här i dyn — så vill jag kräla, jag ock, så högt jag kan och allt framgent prisa eder visdoms glans och på udden af edra abstractioner spetsa mitt vetandes krälande mask, o Kant och Hegel!» Följande dag, då han studerar Hegel, »begriper jag allt klarare att jag är en Esel». Men vännen Holsti preparerar honom, och på söndagseftermiddagen den 10 maj sitter Topelius i samma rum, ja på samma stol, där han ej länge förut satt och »courtiserade» unga damer »och i vintras Emilie». Det går i början ej bra för kamraterna.