skai/dkkärlek. »Jag satt och såg med bedjande blickar upp till gamla biskopinnans portrait, som hängde på väggen, och tänkte: tala du väl för mig, gamla farmor! Och se — hennes förespråk verkade»: han reder sig och får approbatur, »lätt- och kanske oförtjent». Så går han till Rosenkampffs. — Nå hur gick det? — Å, jag fick veta det som jag länge vetat, att jag ingenting vet. — »Hvilket de funno lustigt.» Den tolfte maj är offentlig examen, hvaröfver Topelius skrifver ett ordentligt protokoll, uppgifvande hvad hvarje examinator »uppehöll sig vid», »vidrörde», »valde till frågeämne» eller »framställde frågor i». Resultatet blir 18 röster (af högsta möjliga 36) och epitetet »admodum dignus». Och så blir hans slutintryck detta: »Nu, Gudskelof! Gudskelof! Och af innersta hjärta Gudskelof! Jag är nöjd och med rätta! — Och ej allenast quia jucundi sunt acti labores [= emedan överståndna mödor äro ljufva] och hvilan väntar, utan för det jag nu sluppit universalstudierna, det olycksaliga studerandet i allmänhet, och småningom får bestämma hvad och hvarthän och får älska en sak framför alla andra — se det är en fröjd och en vällust! Nu behöfver jag ej sväfva och svänga mer, flyga från ett till annat och grena min fattiga hjärna i små portioner åt 11 vetandets väderstreck, aliquid in omnibus et nihil in toto. Nu skall jag välja ett, och måtte jag välja rätt!» Så gör han med tentamenskamraterna visiter hos alla examinatorer, får höra »herr Candidaten, herr Candidaten på alla håll — gubbarna tycks veta när titteln just gör sin bästa effect.» Moberg släppte ej in de besökande, »kanske vädrade han oråd», d. v. s. ovett.