192 skaiydekärxek. är nu ungefär negations negation, d. v. s. det riktiga, det absolut sanna. Misstag eller ej — men jag fann flickorna en smula tysta och styfva — det föll dem in att jag förändrats. Men Moster föll intet sådant in.» Om Emilie får man icke veta någonting direkt; men rätt betecknande är, att han först talar om »pappa Isak», men redan efter en vecka ogeneradt om »svärfarsgubben». Midsommarafton »knytes» som vanligt — men nu med Emilie, icke med Thilda. »Allt lätt, gladt, violett — rödt och blått ge violett — här ha vi violett — hvad skall det beteckna? Allmän rådplägning — ja hvad? — säg du — och säg du — nå ja, det må betyda förhoppningar.» Så blir det ett bröllop i staden, Zachris är marskalk, håller för brudparet »det första och längsta tal jag hållit» — inskränkande sig till upprepande af en psalmvers som nyss sjungits. »Den moderliga naturen har ej skänkt mig vältalighetens gåfva.» Men han och Emilie ha hållit pällen mot hvarandra. Och efter en yrande polska, däri både gamla och unga deltagit, förklara de manliga päll-hållarne: »Det är en gammal sed — och brudparets välgång beror därpå — att pällhållarne få en kyss af sina moitiéer. Hvad var att göra? — det kalla förnuftet med sina motskäl hade ännu ej hämtat sig efter polskan . . Emilias läppar för andra gången!» — Den första hade varit dukyssen. * »Ödet, eller slumpen — ty bägge benämningarna kunna här utan synd begagnas — har på senare tider roat sig att förljufva mina Helsingforsresor med allehanda bihang, eller, för att uttrycka sig artigt, med ett högst agreabelt och angenämt bråk.»