lagern vunnen. 195 Franzén, hvilken fått magisterkransen 1789, skulle nu kreeras till jubelmagister och kom resande landvägen från Åbo. Nu samlades man för att mottaga honom med sång och tal — något som ej alis var höga vederbörande i smaken. Thesleff berättades ha sagt: — Jag har hört att här skall komma flera personer från Uppsala hit — hvad ska de nu också här och göra? Kejsarn blir arg. — Så skall här också komma en gammal professor, som heter Franzänn. Han kunde också gärna vara borta. Och då rektor för Rehbinder anmälde »studerande corpsens önskan att möta Franzén», svarade äfven denne med en axelryckning: — Det är mig mycket okärt. Hvem ansvarar mig för att inga excesser därvid begås? Den nye rektorn, professor Ursin, åtog sig detta ansvar och Rehbinder svarade: — Det må då vara . . Vid dessa tillfällen äro här många ögon som se, och jag kan själf hafva obehagligheter, ty jag vet icke huru ett sådant uppträde kommer att framställas för Hans Majestät. Naturligtvis var denna fruktan ogrundad: hyllningen, verser af Holsti och tal af Cygnaeus, hade en alltigenom värdig karaktär. Cygnaeus talade om huru den nuvarande generationen vid sin vagga hört sånger af en underbar ljuf het, hvilka i barnasinnena växte tillsammans med deras moders bön och deras faders välsignelse. Franzén svarade med att tala om sin oföränderliga kärlek till det gamla fosterlandet. »Och få voro de bland oss, som ej kände en blandad känsla af sorg, glädje och innerlig kärlek stiga ur hjärta till öga med varma tårar. Ännu skallade ett långt hurra! och vagnen rullade af till staden.