196 skaldkkärlkk. Strax därefter vandrade vi en corps i långa rader under munter sång åt staden — vi kände oss alla som hörande till ett. . Sådan verkan har det stora och herrliga i världen; det förenar omkring sig de många till ett, och alla små spridda intressen förlora sig här i en beundran, en kärlek för ett stort namn, som alla med stolthet tillegna sig del uti, därför att det tillhör allas gemensamma fosterland.» Denna upplyftande känsla för allas fosterland och för dess bildning och dennas segrar, den dominerar i den skildring Topelius ger af de festligheter han deltar i. Visserligen går genom hela denna skildring en underström af opposition mot det rådande »systemet», men han skrattar åt försöken att afstyra hyllningen för Franzén genom den falska underrättelsen att han skulle komma först följande natt. Hjärtligen roligt har han ock åt medicinarnes sätt att på sin middag göra sig af med postchefen, general Wulffert, lika illa beryktad som företrädaren Ladau. Då de öfriga »högdjuren» gingo bort, återvände Wulffert »af ingen annan orsak än min önskan att ännu längre delta i herrarnas glädje». Han hindrade naturligtvis de öfriga att säga ut »sin hjärtans mening». Men så proponerar någon en polska, frackarna kastas af, en af värdarne bjuder upp Wulffert och dansar sig trött med honom; så kommer genast en annan och sedan den ena efter den andra, tills den oangenäma gästen håller på att mista andan och »echaperar utan att knysta ordet». Likaså omtalar Topelius väl, att »sinnena voro förbittrade öfver de eländiga tillställningar», genom hvilka man förhindrat svenska studenter, som inbjudits till festen, att komma dit. Sjuttio studenter hade abonnerat en ångbåt, men ryske ministern i Stockholm hade icke tid