202 skaivdekärlek. nattugglor omkring i rummet.» Man lyckas emellertid »öfvertala dem att vi nu lefvat nog för en liten tid», släcker det enda ljus som ännu brinner och går sina färde. »Klockan slog just 12 — den stora veckan var på slaget tilländalupen, och vi kunde skryta att ha hållit ut till sista man, att hafva släckt det sista ljuset och tömt det sista glaset af de många, som för den allmänna glädjen tändes eller tömdes under dessa i Finlands häfder evigt minnesvärda dagar!» * Därefter kommer i Topelius' skildring »Efterspelet»: »Den stora veckan, det allmänna intresset är nu slut, det lilla obemärkta hvardagslifvet börjar åter sin stilla gång . . Det stora och märkvärdiga, som så länge dragit hopens ögon på oss vetenskapsmän, är liksom aflagdt på samma gång som uniformerna . . Nyss voro vi upplysningens firade representanter, d. v. s. på sätt och vis hela mänsklighetens . . Gamla och unga sprungo efter oss; de förnäma tiggde om billeter för att få se oss, packet trängdes och trampades, knuffades, puffades, grälade och slogs — allt bara för vår skull. — De sköna logo mot oss, nego för oss, tackade oss, de högt uppsatte togo oss i hand och smickrade oss, de rika ville dricka brorskål med oss, de lärde drucko och disputerade med oss . . Vårt rykte flög kring världen, främmande konungar sände biskoppar och professorer hit för att gratulera oss, furstar och furstinnor dansade på våra baler, grefvar och baroner voro ringa ting i våra societéer . . O det var en tid då vi sågo blomman af Finland vid våra fötter, då en nyck af oss spred förtjusning eller förtviflan, då vi disponerade tusende rublar såsom kopeker, då vi gåfvo middagar, frukostar, baler. .