lagern vunnen. 203 Nu — hvad äro vi? Vi äro namn som varit — vår rolle är utspelt, vi äro theaterprinsar, hvars kronor fallit med rideaun, vi äro intet — likasom vi voro förr än vi ett ögonblick tyckte oss vara allt. Vi, som nyss bestämde världens öde, vi ha nu fullt arbete att bestämma vårt eget. Vi, som . . aktade furstar och prelater ringa, vi säga nu till vår skomakare: er tjenare, min herre! och suppli-cera ödmjukast att vår skräddare ville hafva anstånd med oss. Gå vi ut, så göre vi alis ingen effect, droschkorna fullstänka oss med smuts, raglande gesäller puffa oss i rännstenen. Ingen katt går ur vägen för oss. Vi ha fullt göra att representera oss själfva. Vår lager ligger och vissnar i gömman, flugorna äro oartige på våra vis-domsbref. Hvarje skolpojke tituleras nuförtiden som vi. — Hvad fromma oss nu våra middagar och baler? Vi önska vi hade våra tömda bouteiller. Vi önska vi hade våra tusende rublar. Ack sorgliga utsikter: räkningar och crapula! Punschfläckar på kläderna, tomhet i fickorna, björnar i trapporna — oh! Sic transit gloria mundi! Vishet är en bubbla, äran ett rus, mänsklig storhet en dunst som snart försvinner! Men vänta! Några tiotal år förgå, det kommer en annan jubelfest. Då torde vi väl ha jublat ut, men våra namn skola lefva då ännu. Man skall framdraga dem ur gamla luntors damm; man skall säga vid ett namn: det känne vi ej! — men vid ett annat: det där var stort! och kring det tredje skall man linda den friska lagern evigt!» Så blir dock slutintrycket af dessa växlande stämningar det samma som antecknas efter hans egen promo-tionsakt: att dessa fester varit af »hög betydelse för Finlands förflutna, närvarande och kommande dagar». Firandet af: de gångna seklens bildningsarbete och