218 det högre lifvet. »Är icke det heliga landet den högre mänsklighetens gemensamma fädernesland, och kan det vara oss likgiltigt, om denna mark trampas af de otrogne, om korset eller Muhammeds blodiga halfmåne står på det moln-höljda Sinai, det mångbesjungna Zion, det skuggrika Oljoberget och Thabors förklarade höjder?» Samma vår rönte han emellertid inflytanden, hvilka verkade i hög grad bestämmande både på hans uppfattning af religionens betydelse för och ställning i människans själslif och på lifaktigheten af hans religiösa känslor. Skärtorsdagen, den 27 mars, diskuterades första gången vid afdelningsmötet en bestämd fråga, nämligen, enligt Topelius' enskilda protokoll, »den viktiga frågan om för en cristen bibeln allena är tillräcklig såsom den källa, hvarur man bör hämta sina kunskaper, således: om vetenskaperna bidraga till en cristens sanna förädling eller icke». Det är den pietistiska riktningen som här framträder och hvars talan föres af Carl v. Essen och Peuron; desse finna den världsliga visheten farlig för tron. Men flere andra uppträda med kraft på motsatt sida: Castrén, märkvärdigt nog äfven Stenbäck och, som man kan förstå, Snellman, »hvilka grundligt och klart beviste, huru dåraktig och öfverspänd en sådan princip var, och gåfvo herrar rättroende en välförtjent läxa». Och så tilllägger Topelius, som ju eljes merendels blott refererar diskussionerna: »Min öfvertygelse stadgade sig därigenom orubbeligt för frågans besvarande med nej.» Att döma af dagboken skulle man emellertid ej kunna tro, att denna diskussion på honom gjort något djupare intryck, ty efter hemkomsten funderar han på att äta nio strömmingar med stjärten förut, för att om skärtorsdagsnatten få se sin tillkommande, »men slog det ur hågen,