i ijtjsets faders tjenst. 211 eftersinnande att jag vaken eller sofvande snarare kunde få se fyra svarta bräder än något kärare föremål. Så barnslig man kan vara! Utan att tro på sådant skrock skyr jag dock därföre.» Så mycket mer öfverraskande verkar då för följande dag, långfredagen, ett uttalande starkt påminnande om hans hyllning åt Gustaf Adolf 1832. Det är åter en se-kulardag: kristenheten firar »för 1800:de gången förlossningens högtid, sedan denna catastroph, vår religions insegel, under aderton århundraden bildat cristendomens orubbliga grundval — en secularfest, som mer än alla andra förtjente firas. Men ingen tyckes taga notis därom, likasom vore sådant ej mödan värdt att tänka på.» Detta uttalande har dock, likasom det från Palmblad citerade, mest en världshistorisk innebörd. Och den öfvertygelse, som genom diskussionerna i kamratkretsen »orubbeligt stadgade sig» hos Topelius, var af öfvervägande negativ art. Men äfven ett mera personligt religiöst lif begynner småningom nu spira hos honom. Påskdagen hade han läst i bibeln, och den 20 april går han med tre kamrater »i lutherska kyrkan» samt säger därom: »Inseende det orätta i min försummelse, har jag föresatt mig att oftare gå dit.» Senare sätter han denna väckelse i samband med att han för denna dag kunde (efteråt) tillägga i dagboken: »Min Mathildas förening med Gud» — hennes första nattvardsgång i Stockholm. Alldeles på samma sätt hade ju årsdagen af Alexander Ivithéns död väckt den religiösa stämningen till lif. Beslutet att gå oftare i kyrkan förverkligades dock icke ännu denna vår. Men när terminen slutat, reste han