212 det högre lifvet. icke direkte hem, utan stannade hos Bror Franz på Oris-berg. Och här blef han föremål för en religiös påverkan, hvilken för honom blef af afgörande vikt. Kusinen hade icke upphört att omfatta sin forna discipel med samma intresse han tidigare visat. Därom vittnar ett bref af den 29 juli 1833 till fastern. Efter att ha »på det hjärtligaste gratulerat» henne till att sonen blifvit student, fortsätter han: »Att Zachris icke sviker de glädjande förhoppningar hans goda Mamma vid honom fäster, är en tanke, den ljufvaste, en önskan, hvars säkra uppfyllande helt och hållet hvilar på det villkor, att han klart och djupt inser sanningen af det gamla, men aldrig föråldrade, ehuru ofta förglömda ordet, att gudsfruktan, nb. den sanna, den lefvande, är vishetens icke blott begynnelse utan ock dess sköna fulländning och mål. Zachris torde ännu icke hafva gått i skriftskola. Denna sak bör ingalunda betraktas med likgiltighet, den (skriftskolan) är just vändningspunkten af lifvet. Mer än bedröfligt är, att den dock på många — kanske de flesta — ställen, äfven å prästerskapets sida, behandlas med en alldeles oförsvarlig vårdslöshet och ytlighet. Den naturliga följden häraf är en fullkomlig okunnighet i christendomens egentliga inre väsende, mening och anda, och det icke blott hos allmogen, utan vanligen än mer hos de mera bildade. Emellertid går man ut från skriftskolan med den inbillningen, att man känner sin christendom och att i den intet vidare finnes, som vore värdt att inhämta — så är och förblir man vanligen hela sin tid i saknad af ali den rikedom, den glädje, den skyddande och lifvande kraft, som vår ypperliga gudomliga lära äger att gifva. Först då, när man verkeligen blir christen, finner och förstår