214 det högre lifvet. af kusinen, läses »en liten skrift af Geijer Om adertonde seklets upplysning i förhållande till religionen, en skön, läsvärd bok». Och stundom »disputerades om hvarjehanda intressanta satser», så att »klockan var ett, då vi lade oss». För sextonåringens känsliga sinne framträdde sålunda religionen hvarken som en »hårdkokt lecture», ej heller som pietistisk rädsla för »värdslig vishet», utan såsom det högsta uttrycket för den ideala syn på tillvaron, till hvilken hans skaldesinne trängtade och hvari äfven den »världsliga visheten» ingick, men blott som en beståndsdel. Och åter möta vi samma naturenliga växt. Genom förmedling af en person, känd och kär sedan barnaåren, kommer han under inflytande af en släkttradition, som på samma gång är en allmän kulturtradition. Farfaderns religiösa värme, af hvilken man ej hos fadern märker så mycket, den ärfde han nu på en annan väg: genom Johan Gabriel och Franz. Ty kusinens hela personlighet vittnade om att han själf ägde »ali den rikedom, den glädje, den skyddande och lifvande kraft, som vår ypperliga gudomliga lära äger att gifva», och inflytandet af den lära han förkunnade stöddes sålunda af det ädla exempel han gaf. Han skrifver i maj 1836 till Zachris, att han är öfverhopad af arbete. Såsom ensam präst får han tjenstgöra hvar söndag, dessutom hålla skola för tjugusex bruksbarn och handleda fyra privatelever (bland dem Franz Iyithén), två som collega superior, två som inferior. Detta sistnämnda arbete är han tvungen att åtminstone till någon del minska, »försaka ett rundeligare bröd på bordet, för att ej nödgas andeligen fasta». För öfrigt »mätes