i ijtjsets faders tjenst. 215 på prästgården tiden från den ena söndagen till den andra». Och »då evangeliiboken är calender, flyger tiden med änglavingar, mödorna bli lätta och många bekymmer fläktas bort.» De sista orden kunde man mycket väl tänka sig yttrade af den store Frans Michael, faderns vän. Och så går äfven den undervisning Zachris nu af kusinen erhåller alldeles i den franzénska humanitetsuppfattningens riktning. Detta kunna vi sluta till dels ur den uppsats af Geijer han här läste, dels af hvad dagboken senare har att förtälja om arten af hans religiösa lif. Visserligen ger Geijer själf senare (1842) sin 1811 utgifna skrift »Om sann och falsk upplysning» epiteten »häftig» och »ungdomlig». Men detta gjorde den ingalunda mindre lämplig att läsas af den ungdomlige själasörjaren med hans ännu yngre lärjunge; och uppsatsens egenskap af historisk återblick bidrog säkert att tilltala Zachris' för mänsklighetens utvecklingsgång redan starkt intresserade sinne. Helt visst kunde man ock ännu 1834 lika litet som 1811 tala om adertonde århundradets »sens commun» och därpå grundade filosofi, utan att, såsom Geijer gör, intaga en polemisk ståndpunkt. Denna filosofi, säger han, gjorde anspråk på att sätta sig till doms öfver allting, således ock öfver religionen. Den ansåg sig bygga på »sunda förnuftet» och »tviflade på allt, utan att det föll den in någonsin att tvifla på sin egen ofelbarhet och sundhet». Man skulle sålunda blott hålla sig till fakta, och vetenskapen skulle vara praktisk, eljes vore den till ingenting nyttig. Men detta ledde till att »moralen naturligtvis också skulle grundas på ett säkert factum. Följden blef att den . . ej mera blef läran om hurudan människan bör vara, utan läran om hurudan