216 det högre lifvet. hon är. Vid efterseende i människonaturen fanns intet factum handgripligare än att hvar och en älskar sin egen fördel. I egennyttan hade man således en skön princip för moralen, och just en så mångtydig som behöfdes, sedan den enda rätta gått förlorad. Ty nyttigt och onyttigt kan allting vara, alltefter det ändamål för hvilket det användes. Bort således med de där urgamla, råa dygderna, som rent ut påstå att människan bör uppoffra sin fördel och hela sitt själf för ett högre mål! Att alla dessa egna nyttor tillhopa skulle sammanfuska en allmän nytta, för eget bestånds skull, det blef det högsta målet.» På samma sätt verkade det adertonde seklets filosofi förflackande på religionen. Ur dess läror utvalde man godtyckligt hvad man tyckte passade; det gamla, vördnadsbjudande i språket skulle utmönstras och i stället för Nya testamentets bilder, hvilka »bära för alla tider stämpeln af det genuinaste geni», fick man »ofta från predikstolen höra städade, prunkande predikningar, som hunnit själfva det odrägliga idealet af vidrighet —- den plattaste platthet i tanke, den svulstigaste svulst i uttryck.» Slutligen heter det: »Det är likväl ännu ett fenomen i hela denna bildning, som ej måste undgå uppmärksamheten. Till människan hörer ej blott förstånd, utan äfven känsla och inbillningskraft. Om hon förhärdar sig i en ensidig, falsk och ovetenskaplig förståndskultur, sä hämnas inbillningskraften och känslan sitt förtryck därigenom att de bryta ut i moraliska sjukdomar, i svärmeri och fanatism.» Så skedde ock i upplysningens tidehvarf. »Äfven om någon sann religiös idé föll i bättre hufvuden, så följde, emedan ali filosofi och hela förståndsbildningen var i uppenbar