i iyjusbts faders tjenst. 217 opposition därmed, att den skulle innästla sig egentligen i trots af deras eget förnuft. Uppretade däraf gåfvo de detta förnuft helt och hållet på båten, och idéen, ehuru till sitt väsende sann, verkade då blott som en feberkraft på deras känsla och inbillning, och brast ut i visioner och känsleri. Sådant var fallet med Svedenborg.» Som vi lätt finna, sammanfaller Geijers åsikt i dessa punkter alldeles med den Tengström yttrat i Aura — sannolikt har den förre ej varit utan inverkan på den senare. Men då kan man väl ock antaga, att Topelius antingen af kusinen uppmärksamgjordes på eller genom egen reflexion fann, huru hans fader, som anslöt sig till den uppfattning Tengström hyllade, representerade motsatsen af den idériktning Geijer angrep, i det han kräfde besegrande af egoismen och med kärlek omfattade alstren af folkets inbillningskraft. Och då nu sonen själf i bägge dessa afseenden trädde i hans fotspår, är det naturligt att hans religiositet för ali framtid kom att öfverensstämma med det åskådningssätt Geijer förfäktade, likasom den fortfarande stod i mycket nära förbindelse med de känslor han hyste för sina närmaste. Om sin första" nattvardsgång" antecknar han: »20 Julii Anno 1834, en Söndag, skall tidens järnhand i tiden och evigheten aldrig rycka ur mitt minne; olycklig jag om slikt skulle hända — men det kan det icke. Här i denna minnets hjälpreda behöfver jag således icke anföra särdeles af hvad nu skett. Alltnog: jag kände det högsta en människosjäl kan fatta, jag kände Guds närvarelse i mitt hjärta. En människa, som doge i en sådan stund, vore sannerligen den lyckligaste på jorden; öfver hennes graf borde en lof psalm sjungas. Äfven mig föll den tanken in: Herre låt sin tjenare fara, ty han hafver sett