226 det högre lifvet. din herrlighet — alla mina önskningar för det närvarande har Gud låtit uppfyllas, ja flere känner jag ej. — Ja bevare min goda ängel denna stundens minne!» Men när han så varit på eftermiddagen i aftonsången och flickorna Lithén därefter varit på Kudnis, antecknar han: »Aftonen var glad», och till sist i chiffer: »Jag hade velat hälsa Mathilda från en vän, som hon sist träffade vid altaret i Stockholm.» Och vi minnas huru han vid årets slut tackade »himmelen och jorden», den senare representerad af Mathilda. Följande vår konfirmeras systern och går första gången till nattvarden pingstdagen den 7 juni. Zachris har redan den 22 maj lämnat Helsingfors, denna gång sjöledes på Ellida. Men i Bottniska viken möter is, och han kommer ej hem förrän tredje dag pingst. Så blir hans nästa nattvardsgång först på nyåret 1836, och han går till skrift på femte årsdagen af faderns död, den 23 januari. Året förut hade han begått denna dag med ett känslostarkt uttalande, erinrande om minnesorden öfver Alexander Lithén, och då han nu åter ihågkommer årsdagen, sättes faderns minne säkert i förbindelse med de känslor af ro och frid han erfar. Följande dag, då han går till nattvarden, får han bref af Franz, däri denne, »såsom hade han vetat dagens vikt», anför »en vacker vers»: Duc me, nec sine me sine Te, Deus optime, duci, nam duce me pereo, Te duce tutus ero. [Led mig, o Gud, och låt utan dig ej min bana bestämmas. Ledd af mig själf jag förgås, ledd utaf dig går jag trygg].