i ljusets faders tjenst. 219 Zachris är särdeles anslagen af denna sentens och citerar den senare i sin dagbok. Och den stannade helt visst ännu säkrare i hans minne därigenom att han så kort tid efter det han fått den fick njuta af de råd och maningar kusinen fortfarande sände honom. Ty i augusti 1836, midt under Alörsglädjen, kommer, »oväntad och smärtande för oss alla», underrättelsen att Franz dött. Dagboken lofvar en »nekrolog i slutet», men denna blef oskrifven; blott följande ord vittna om hvad Zachris kände: »Människans lif är en kort och orolig dröm: säll den som vaknar till den eviga morgonens glädje! Ängla-själar trifvas ej på jorden. De bryta bandet snart, ack så snart!» Men den led efter led fortplantade släktkänslan hade ej dött ut, och så tog doktorinnan till sig Franz' dotter Fanny, född 1833. När Zachris i juni 1837 kom hem, efter vanligheten »som tjufven om natten» d. v. s. tidigt om morgonen, skrifver han: »Så kom jag obemärkt genom Kudnis grind och tog min goda och nu hjärtligt glada Mamma på säng. Bredvid henne sof Fanny, vår hädangångne älskade Franz:s efterlämnade, sin pappas afbild med stora blå ögon och väl bildade drag — nu min yngsta älskade syster. Vid min första presentation slog hon ned sina ögon, men hon kände mig redan af sin fasters beskrifning, och inom få minuter voro vi de bästa vänner.» Själf hade Zachris blifvit uppskrifven som fadder för Franz' son Johan Nathanael, född 1835, och då denne våren 1840 varit på Kudnis med sin mor och äldre syster Selma (född 1831), säger Zachris: »Gud vare med dig, min gupojke! Mellan dig och mig är precis samma skillnad i år, som mellan din pappa och