i ljusets faders tjenst. 221 det »en rörande syn att se de unga nyinvigda christna gå till herrans bord». Men kyrkobesöken föranleda äfven uttalanden om de predikanter han åhör: Geijers skarpa kritik hade ock säkert gjort honom än mer benägen att icke godkänna hvad som helst, särskildt då Geijer tillägger: »Jag känner att det är tid att sluta. Ty jag har nu kommit till det som stundom varit samtida med mina egna öron.» Så kan Topelius nog med andakt lyssna till dem som predika »skönt och uppbyggeligt» eller »kort men bra» eller »som en hedersman» eller »som en ärlig arbetare i Herrans vingård». En annan gång talade predikanten »bra nog; hans uttryck voro endast alltför mycket öfverlastade med grannlåter». Mindre nöjd är han däremot om talaren »skriker för mycket» eller »anfäktar sig jäm-merligen» eller talar »saft- och kraftlöst» eller kommer med »söta phraser, de där ingen kraft hade». Huru han vill att en predikant skall tala, det formulerar han sålunda: »Religionens vapen, andans svärd, måste såra djupt, djupt till hjärtat, för att sedan hela med himmelens balsam— då först äro fridens frukter mognade, och aldrig blifva de det genom prydliga rhetoriska blomster.» Men om han icke alltid kände sig tillfredsställd af hvad som i kyrkan bjöds honom, stannade han ej vid blott kritik däraf. När han långfredagen 1835 hört en dålig predikan och förundrat sig öfver att ej ens en sådan dag kunnat inspirera talarens »förtorkade hjärta» till andakt, läser han i stället »Wallins religionstal och sedermera i bibeln: den är ändå ett non pius ultra bland alla skrifter». Och på kvällen får han rik ersättning i åhörandet af Spohrs oratorium »Die letzten Dinge», uppfördt under ledning af Pacius.