222 det högre lifvet. En annan gång, då presten »predikte utan kraft och känsla, likasom arbetade han bara för den kära brödfödan», skrifver han själf »en liten predikan» öfver texten »Och Herren Gud sade: varde ljus och det vardt ljus» och tecknande huru det vardt ljus i hans eget hjärta samma dag Mathilda första gången gick till nattvarden i Stockholm. Men så kan det ock en gång — just midtemellan de två sist omtalade -■- hända att, då predikanten »med sin äckliga phariseiska min framkved sin uppvärmda vattiga själaföda», han anmärker: »Mamsell Stier var i kyrkan, och jag tror att hennes svarta ögons blixtar värmde mången långt mer än prästens ord.» Och han sätter i skämtsam ton i fråga huruvida hans egen »sjuttonåriga barm» var alldeles »bombfast mot sådant artillerie». — För påskdagen 1837 antecknas åter: »Till min skam måste jag säga, att ingen hög och helig tanke i dag hade rum i min lilla själ. Jag var ej i kyrkan utan las [Bulwers] Den förskjutne —visserligen en god roman, men ett ändligt, flärdfullt och oklart tankeverk i jämförelse med psalmbok och bibel, hvars ord äro strömmar och grenar af den enda sanna och ovanskeliga källan för allt mänskligt vetande och kännande.» De yttranden vi nu anfört visa oss redan huru religionen för honom under dessa år trädde i innerlig kontakt med olika sidor af det inre och yttre lif han eljes förde. Och det samma se vi i flere andra fall. Likasom han börjar året i kyrkan, säger han den 1 november 1835: »Det är godt att en månad begynner med söndag. Den bästa invigning för många saker är en stund i Guds hus. Därföre, när jag första gången bär ett nytt klädesplagg, går jag gärna därmed i kyrkan.» Och 1 maj 1836 heter