i ljusets faders tjenst. 223 det: »I kyrkan; jag skulle väl tacka Gud för det han åter gaf oss sin sköna, glada välsignade vår igen.» När han skulle resa hemifrån och var i kyrkan, instämde han i bönen för resande till lands och vatten, och efter hemkomsten tackade han Gud för lycklig resa. Den förening han ingått med sin Gud, den kännes sålunda som en lefvande kraft i honom själf. Den 12 oktober 1834 säger han, att dagen »framstår såsom en bland bättre använda söndagar jag tillbringat i mina dagar. leke så som skulle den varit fullkomligen såsom en söndag höfves af mig använd, men gudnås just för det ondas skull, som öfverallt framsticker, just därföre synes äfven det lilla goda.» På förmiddagen är han i kyrkan och »på e. m. läste jag Nya testamentet och höjde min själ i bön till Allfadren däruppe. — Att äfven det lilla goda bär sina sköna frukter, det märker jag på hvad jag företager mig; just fördenskull hafva mina företag under förflutna veckan lyckats så bra, och min arbetslust har stigit.» Och när ett år senare Thilda varit på Kudnis och han kuskat henne hem, säges: »Thilda saknade vi mycket, den muntra, goda flickan, och det var just helt tomt i början. — Oppe på min kammare, något nedslagen. I sådan jordmån gro de bästa af själens plantor. — Bön.» Men naturligt är, att den religiösa stämningen särskildt stegras vid de stora högtiderna. Så ihågkommes fortfarande i dagboken långfredagen flere år å rad med religiösa uttalanden; 1836 likaså påskdagen och Kristi himmelsfärdsdag. Och nyårsaftonen, på slaget tolf, spelar och sjunger han en psalm, stundom en som han själf författat. Å andra sidan verkar den personliga karaktär hans religiositet sålunda äger, att när vågorna gå höga i hans