224 det högre lifvet. öfriga känslolif, då röner äfven denna sida inflytande däraf. Från och med mars 1837 förekommer i dagboken allt emellanåt för söndagarna »Okyrka», ibland nämnes ingenting och äfven omdömena om de predikningar han hört äro sparsamma; finnas sådana, äro de helt korta. Och då han sommaren 1837 är i kyrkan med Staudinger, skrifves, alldeles i stil med hvad han eljes om denna tid förtäljer: »Min gode vän och gäst syndade här oupphörligt med sina ögon, som ständigt (ho kunde slikt förtycka!) flögo åt fruntimmernas bänkar. Säger jag likväl att jag är fri från besagde synd, så ljuger jag som en skälm.» Det nya året tar han sedan in vid spelbordet i stället för vid pianot. I mars 1838 heter det: »Böndagen föga hyggligt tillbragt. Ämnade i kyrkan, men Falcken kom in till oss, och då blef det i stället Fredmans epistlar.» Men när han på hösten har sin stora uppgörelse med det förflutna (s. 163), då återverkar denna äfven på hans religiösa stämning. Under det sista året hade, säger han, »villorna lockat». Blommor »skapta att brytas» hade mött honom här och där. »Stoftblommorna vinkade: bryt! Men jag bröt ej — och åter icke min förtjänst, men ett ödes, som ledde märkbart . . Det var en ensam, en dunkel tid — blott lågors sken i natten. Nu är du förbi. Ett annat ljus är upprunnet. Jag beräknar framtiden utan att tro därpå. — Mänskan spår, Gud rår.» Så kan han tio dagar senare anteckna: »Med Mamma och Sophie till skrift. Hade jag varit ensam, skulle jag ej gått — botten under fötterna ostadig än — dunkel ännu i djupet och hopp i fjärran. Orubbad