i ijusets faders tjenst. 225 tro i allt annat, utom tron på mig själf, som vacklar. Söker dock reda min värld och stadigt se upp. Förlåt mig, min Gud, om jag icke lyckas. Ett osynligt öde leder. I kyrkan träffar mitt öga familjerna Lindqvist och Lundmark. Det stör ej — det stämmer andaktens sväfvande strängar. Gud är den som ransakar hjärtan. Mitt är öppet — ofta orent af stoft och flärd — men icke så nu. En dunkel flod af ånger och hopp strömmar nu däröfver. Och det är godt att dela en sådan flod, en sådan stund, en sådan tår.--» Så hälsar han åter julen, först med liflig glädje öfver »lantärnor och stjärnor och ljus i hvart hus, båd ute och inne — du lätta sinne! du lustiga lif, ditt glädtiga minne ej nånsin försvinne!» — och sedan julottan: »Det är en stark känsla af barndom som åter vaknar efter lång slummer, en tacksam och ren och helig andakt som här vidgar den oroliga barmen, en fläkt af det eviga lugnet som öfverströmmar det stormiga, evigt längtande och evigt otillfredställda hjärtat. Hvad är dock ali jordens flyktiga lust mot en sådan evighetskänsla! Vår herre och mästare har sagt: utan att I värden såsom barn, kunnen I icke ingå i himmelriket.» Och så nyårsaftonen: »Flygeln slås opp — ett cappriccio, en fantasie, som föreställer årstiderna — och på slaget tolf ljuder en lof-och tacksägelsepsalm helig och lugn i natten, medan stormen rasar därute, en bild af den rastlösa tiden med sin oupphörligt växlande oro. Hur prisas ej i Sions gårdar den Gud som öfver stjärnor bor. Hans huldhet hvarje väsen vårdar, i allt han allvis är och stor. 15