226 det högre ijfvet. Han är vår tröst, vårt hopp, vår glädje; till hans barmhertighet vi vädje.» Våren 1839 trycker sedan hopplösheten i hans kärlek åter de religiösa intressena starkt tillbaka; också antecknas dubbelt så ofta »okyrka» som kyrkobesök, och bland dessa, tydligen som något ovanligt, »en gång en hel gudstjenst». På hösten heter det likaså för den 24 november: »En ogudaktig domsöndag. Schack — ja till och med trädkarl på f. m. — Gud förlåter nog herrarna, därför att de förstå mycket, sade madam. — Om så vore, kära madam, så är vårt fel så mycket större.» Men julen medför åter en mer harmonisk stämning. »Det är sällsamt hvad man lätt blir poetisk till sinnes under den glada julen. Det kommer sig däraf att man känner sig mera barnslig till mods än annars, och ali barndom är poesie i sig själf.» Så skrifves julafton, och juldagen heter det: »Jul! och upp mitt unga hjärta och se gladt ut! Och brinnen klarliga, mina ljus! Ty i tidernas natt gick det himmelska ljuset upp i dag — och den klara stjärnan öfver Bethlehem syns än i dag öfver air land.» Han går i högmässan från 10 till 1 — förut hade han under höstterminen varit i kyrkan blott fyra gånger — och träffar på hemvägen Emilie. Bägge mötas nu i känslan af att vara borta från sina närmaste; Emilie har ej haft roligt på julafton, »det var så mycket folk hos oss». Så träffas de i sällskap tre gånger. Under intrycket häraf dansar han nyårsaftonen hos Thunebergs gladeligen ring med barnen och spelar polska för dem. Men »hem-