i ijtjsets faders tjenst. 227 kommen spelte jag en psalm kl. 12 och tänkte på tidernas flykt och bad en bön för kommande dar och för det ingående året, som troligen kommer att afgöra hela min framtidsbana — måtte målet bli det rätta blott!» * Men det är ej ensamt inom honom själf som den frid brytes, hvilken han tidigare funnit i religionens värld. Äfven omkring honom bryta sig olika åsikter i trosfrågor skarpt mot hvarandra och påkalla att han gentemot dem intar ställning. Ty dessa meningsolikheter ingripa i förbindelser som äro för hans hjärta dyrbara. Den 9 augusti 1835 antecknas, att han länge spatserat på tu man hand med Henrik Backman. »Vi talte i allvarliga ämnen. Tiden hade smittat H. Jag ville vara hans doctor. Det är märkvärdigt hvad förnuftet är fint-ligt, då det gäller att göra det hvita till svart, det evigt sanna till ett vanskligt tvifvel.» På hvad sätt han skulle vara vännens »doctor», därom säger dagboken ingenting. Men det underligger knappast något tvifvel, att icke det är just denne väns själstillstånd som framkallat ett stycke i ett af hans tidigaste dikthäften, där kalladt »År 1800» och sedermera något omarbetadt upptaget i första häftet af Ljungblommor, nu med titeln »Århundradets natt». I en dröm ser författaren ett altare och på altaret ett kors. Från korset utgår en låga, »klar och likväl ringa, såsom lågen af ett ljus när det nyss tändes. Men vid lågen stod en stark ängel, och på hans panna stod skrifvet »fördömd». Denna ängel är Otron. — Han ville släcka lågan och blåste först själf på den samt bjöd sedan vindarna att blåsa; men i stället flammade den allt högre. Så kommo, på bud af samme »mörkrets furste»,