228 det högre lifvet. vattufloder för att dränka lågan, men denna antände tvärtom vattnet, hvilket strömmade som en brinnande sjö kring ali land, och jord och himmel lyste af dess herrliga sken. Så bj öd Satan j orden att rämna för att uppsluka ljuset, men i stället blef hela jorden genomskinlig däraf. »Men Satan kunde det icke fördraga. Utan han störtade under förbannelser ned i det lågande svalget, och mörkret med honom. Och himmel och jord lofsjöngo Gud, sägande: helig, helig, helig äst du, herre Gud Zebaoth, och den du sändt hafver, Jesus Christus. Ty han är det sanna ljuset, som upplyser alla människor, som komma i världen. Och hans ord blifver evinnerliga. Amen.» Såsom synes gör Topelius icke något försök att bevisa att otron är oberättigad. Nej han uttalar endast sin trosvisshet, söker ett möjligast verkningsfullt uttryck för den starka öfvertygelse han själf hyser. Det har redan i skildringen af hans barndom (i: 244) antydts hvilka djupa rötter denna trosvisshet antagligen ägde i hans skaldelynne; och sådan den nu framträder, sådan förblef den hela hans lefnad igenom. Likaså intog han gentemot tidens religiösa meningar redan nu den ställning af strid på två — eller om man så vill tre — fronter som senare är för honom så karakteristisk, och som man äfven skönjer hos Geijer i den nyss refererade skriften. »Saft- och kraftlösheten» hos många af statskyrkans präster är honom lika mycket emot som öfverskattandet af förnuftets förmåga att döma i andeliga ting. Men att man alldeles lämnar förnuftet å sido för svärmeriet, det kan han lika litet gilla. Ett afsteg i denna riktning betecknade pietismen, hvilken nu grep allt mera omkring sig och åstadkom allt