i ijtjsets faders tjenst. 229 starkare söndring i sinnena. Topelius följer med vaket intresse denna rörelse, gillar den religiösa innerlighet den väckte, men klandrar pietisternas »fördömelselära, som i grunden hvilar på (o)ren egoism och andeligt högmod». Och särskildt när han hösten 1837 under en »ifrig dispute» med Stenbäck hör denne förklara poesin vara »ett fint gift för anden», finner han detta vara »en rysligt vriden och ensidig åsikt». Sommaren 1838 äro i Nykarleby pietisterne »ett allmänt samtalsämne» och, då en präst, kapellanen Fonse-lius, är af annan mening än de, uppröres Topelius af att hans döttrar »hade bevisat sina föräldrar en oförlåtlig sidvördnad, förklarat fjärde budet umbärligt m. m.» — Men när på hösten det ransakas vid tinget om de väcktas konventiklar och någon frågar honom om hans åsikt, säger han: »Ångrade sedan att jag ej öppet sade min tanke: bokstafven dödar dem, det kommer an på om andan gör dem lefvande, — Men erkännas måste att detta är ett viktigt tidens tecken och en folkrörelse, som ingalunda med våld kan undertryckas, såsom ali historia nogsamt lär oss. Och äfven här gäller Luthers ord: äro de icke af Gudi, så skola de nog falla af sig själfva; äro de åter af Gudi, ho kan då stå dem emot?» Då han sålunda kunde se något berättigadt i en riktning som han ej själf hyllade, hoppades han ock att af andra bli bedömd på samma sätt. Därför hade han, då han fått höra att Olof Helander blifvit pietist, uttryckt sin önskan att de skulle fortfarande vara vänner, om de ock ej tänkte lika i allt. Men då fick han (i april 1839) till svar genom en kamrat: »Hälsa Zache att han med sin philosophie och sina Ephemerer far till helvete.» Djupt upprörd öfver