230 det högre lifvet. denna hälsning, skref han genast ett svar, hvartill konsep-tet ännu finnes i behåll. Det börjar: »Tack för hälsningen, broder Olof! Om jag varit »en af de bespottare», så skulle jag skrattat däråt. Om jag varit en af de klenmodiga, skulle jag bäfvat tillbaka därför. Om jag varit stolt öfver egenrättfärdighet, skulle jag föraktat den. Om jag varit mindre uppriktig vän till dig, skulle jag aldrig ha svarat därpå. Broder Olof! Jag vet icke med hvilka ögon du betraktar dessa rader. Medlidsamma? må så vara — jag är icke så stolt, att jag föraktar medlidande. Föraktande? nej, jag tror ej, kan ej, vill ej tro det. Och så stolt är jag, att jag säger dig: du — mask som jag! — har ingen rätt därtill. L,äs dock igenom dessa rader, ögonblickliga utgjutelser af ett upprördt hjärta, kanske de sista du erhåller af mig. Våra yttre lefnadsbanor skiljas, våra inre, andeliga ännu mer; de skola mötas engång i Omega, såsom de dock redan mötas i Alpha — i grunden för bägges vår tro, fast du icke lärer medgifva det. Iyåt oss tala först om person, sedan om sak.» Efter att ha citerat hälsningen, fortsätter han: »Jag skulle mildare uttyda dina ord, om jag visste att du vore i stånd att leka med dom och helvete. Du kan det ej — nåväl! förf alle då allt afseende på vänskap och personliga förhållanden i den stora frågan om det eviga lifvet eller döden; jag frågar dig endast, såsom människa, hvad rätt äger du att uttala förkastelsedomen öfver din like? Du, mask i stoftet som jag, hvem har gifvit dig rätt att döma öfver mig och fördöma mig? Du, eländige kortsynte varelse, som icke är mäktig att se din like längre än till tänderna, ännu mindre ransaka hans hjärtas djup