i ijtjsets faders tjenst. 231 och se hvad Gud därinne verkar och leder, men likafullt förmätet dömer och fördömer — hvem har gifvit dig rätt därtill? leke Christus, ty han lärde ödmjukhet och öfverlämnade domen åt Gud. Men när människan dömer sin like, gör hon sig själf saker. Ty i domen är högmodets orm fördold. Akta dig för dom! Akta dig för högmod! När djäfvulen förslöat sina gröfre vapen, griper han till högmodet — andens finaste gift, som ursprungligen störtat människosläktet. Detta är ogräset bland säden (det vet du bättre än jag), bland den christna trons ädlaste, renaste, skönaste säd. Olof! Olof! akta dig för högmod och döm icke! . . Jag skyr icke att öppna förlåten för mitt slutna hjärta. Därinne bor synd och värld. Därinne bor fåfänga och flärd. Därinne blommar stoftet, tjusar med sina färger, döf var med sin vällukt. Men dess makt är undergr äfven af en mäktigare. Den jordiska kärlekens afgud var engång min sol och mitt lif. När den bleknande sjönk, blef mitt hjärta sjukt. Se, Olof, på hvilka grunder din förmätna förkastelsedom hvilar! Min philosophi! Mina Ephemerer! Den förra, om den är någon, tror jag icke. De senare — en, som jag tror, oskadlig lek — kunna de väl tagas som måttstock för mitt inre? Du tror att mitt hjärta är inlulladt i denna världens leksaker. Orättvist, Olof! Mitt hjärta är sjukt, dess frid är sedan länge försvunnen. Det är icke utan smärta som man förlorar tron på sig själf. Kanske har jag ännu långt till målet. Kanske ock nära. Gud leder, på honom förtröstar jag. Nu blott några ord om sak.» Först uttalar han sig mot pietismens dogmatiska hufvudpunkt, »den strängt regelbundna nådens ordning». — »Jag tror ej på formens väsentlighet i andliga frågor.