232 det högre lifvet. Jag tror ej på några stationer på den, ehuru mångfaldiga, i sig själf dock så enkla vägen genom Christus till Gud. Att ånger måste föregå rättfärdiggörelsen betviflar jag aldrig, lika så litet som att Gud den helige ande kallar människan, ehuru jag icke tror att detta senare sker plötsligen, utan oupphörligt. Bevis mig genom skriftens ord äfven den stränga nödvändigheten af de öfriga formerna i nådens ordning och jag skall gärna erkänna mitt misstag och tro på skriften utan gensägelse. Vidare tror jag att den omvände christne måste stå i strid med världen. Men jag tror att denna strid bör vara inre, icke yttre.» Ty »den värld, som i skriften omtalas som fientlig mot Gud, denna värld är inre, icke yttre. Denna värld är det syndiga hjärtat i hela mänsklighetens bröst. Och därföre kan man väl säga, att enhvar af oss bär denna värld hos sig, inom sig. Hvarföre rasen I då så häftigt mot denna yttre värld? Emedan den förföljer eder? Men christendomen bjuder att välsigna dem som eder hata och bedja för dem som förfölja eder, icke att själfve hata, banna och förfölja. Dessutom var det ni som anföllo; och människorna vore i denna stund mycket mera stämda för eder, om ni icke oupphörligt anföllo, fördömde och i edert hjärtas öfvermod föraktade dem. Eller är det för att omvända, som ni hoten dem med helvetet? Hvarföre icke så gärna locka dem med paradiset, som vi se våra oomvända vattenpredikanter göra? Det ena är likaså prisvärdt som det andra. Skräm människan med helvetet, och hon tänker: jag vill omvända mig, för att icke bli fördömd. Locka henne med paradiset, och hon tänker: jag måste omvända mig för att bli salig.