i ijtjsets faders tjenst. 233 Usla medel till väckelse! Skall då människan blott af fruktan för straff eller hopp om belöning söka sin Gud? Bort det. Men I ären färdiga att visa syndaren helvetet i stället för att ni borde visa honom synden. Bort helvete och paradis från edra predikningar! Först skall syndaren se synden, sedermera den oändligt försonande kärleken i Christo. Och endast hans själs innerliga behof af frälsning och försoning, icke straff eller belöning, böra leda honom till korset, ångern, omvändelsen och Gud. För det tredje: Dömer icke, på det I icke skolen dömde varda! I sägen att dessa försonarens fruktansvärdt varnande ord till det af egen fromhet öfvermodiga hjärtat ofta missbrukas. I sägen: synden bör aldrig slätas öfver med den moderna tolerancen. Jag erkänner det. Aldrig bör ordets tjenare sky att säga till sin felande broder: du är värd helvetet. Det bekänna vi ock i vår syndabekännelse. Men att säga: du far till helvetet! — det är en förskräcklig hädelse mot honom, som gifvit sitt blod till ali världens frälsning. En sådan dom drager förbannelsen ned öfver den dömande. Sådana ord betyda: jag är befunnen värdig att ingå genom nådens portar, du, förtappade, är ovärdigare än jag — och sålunda fördömer den dömande sig själf genom högmod. Salige äro de andeligen fattige, som aldrig säga åt sin broder: du är fattigare än jag! O att man bland eder, som kallen eder omvände, så sällan finner den christliga ödmjukhetens äkta, oförfalskade guld! Fördöma alla som icke äro så långt hunna som ni, det är eder vällust. Och dock har jag sett den renaste, mest genomträngande christendom äfven i edra åsikters anda bestå utan fördömelse mot medmänniskor. Jag känner två af våra kamrater, som genom inre strider